Oktober, du är så grå

Förra veckan var det kaos igen. Jag hade konstant ont i magen och en ångestklump som hotade att explodera i bröstet. Panik, panik, panik. Jag letade PM-kompisar. Hittade PM-kompisar. Blev av med PM-kompisar och hittade nya. Nu har jag landat i en jättebra grupp som jag känner stort förtroende för och det känns inte alls omöjligt att skriva en akademisk avhandling på mindre än en vecka (alla andra hade tre veckor på sig). Nästan hälften av min del slängde jag ihop på en timme i söndags morse. Inspirationen kom över mig och fingrarna knapprade fram ord snabbare än hjärnan hann tänka.

Jag försöker att stanna upp, dra djupa andetag och leva i nuet. Jag vill inte se tillbaka på hösten 2014 och minnas den som en enda röra av ångest, överbelastning och kaos. Jag vill inte vara den pressade, stressade människan som klankar ned på sig själv och känner sig värdelös.

Det finns ljuspunkter. Jag klamrar mig fast vid dem. Bakar matmuffins på kvällen, syr nya (snygga) gardiner till köksfönstret, fast jag aldrig någonsin sytt en gardin tidigare. Dricker vaniljchai och äter satsumas. Tänder levande ljus och läser Svenska Dagbladet i sängen. Lever och gillar tillvaron. Och mig själv.

Och vet ni vad, i morse när jag vaknade var den första tanken i mitt huvud var inte på honom. Han som jag har förlorat. Han som krossade mitt hjärta och stack. Han som inte var värd mig (för det vet jag nu att han inte var). Och det var första gången sedan han försvann… Jag slår mig långsamt fri.

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2014/10/27/oktober-du-ar-sa-gra/

Kommentera

Your email address will not be published.