I seek to cure what’s deep inside, frightened of this thing that I’ve become

Livet ter sig bitterljuvt för mig för tillfället. De allra första solstrålarna har letat sig hit till oss i Norden. Ett löfte om att ljuset är på väg. Ett löfte om att det finns en vår och en ljuvlig sommar någonstans bortanför horisonten. Ljuset, denna räddare i nöden. Livsglädjen kommer tillbaka. Energin ökar.

Och mitt i denna glada tid. Detta löften om glädje och bättring står jag. Och det är som om ett svart hål öppnats under mina fötter. Igen. Ytterligare en person i min närhet är på väg att lämna mig. För alltid, den här gången. Sjukdom och död. Utan förvarning, slår de till igen. Splittrar familjer, river sönder relationer. Kvar står jag, med bara minnen, som inte längre är något värda. Det är så svårt att mötas, och livet går så fort. Jag kvävs av våra bittra gräl. Men ska jag våga ta farväl? Jag hatar, hatar, hatar sjukdomar. Att vissa ska lämnas, att vissa blir lämnade. Och att det inte finns någon rättvisa. Någon bot, något sätt att slippa. Jag hatar att döden alltid, alltid, alltid kommer att vinna.

Su linnud und mull’ laulavad,
mu põrmust lilled õitsetad,
mu isamaa, mu isamaa!

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2015/02/10/i-seek-to-cure-whats-deep-inside-frightened-of-this-thing-that-ive-become/

Kommentera

Your email address will not be published.