En ynklig rad av fotspår, en oändlig kontinent

Jag kan fortfarande inte förstå att du är min. Varje gång du är nära vill jag ställa den stora frågan: när förstod du att det skulle bli vi? Förutsåg du det som jag inte gjorde? Eller var det en lika stor chock för dig, som för mig?

Jag minns den allra första gången vi möttes. Hur ung jag var. Skygg och rädd för att leva. Jag minns ditt leende. Och jag hur mån jag var om att hålla min distans. Men du bröt ned mig. Bit för bit raserade du mina skyddsmurar. Jag saknade dig när du var borta, jag var rädd när du var där. Och en dag stod vi där bredvid varandra och jag var inte rädd längre. 

Men det var bara vänskap. Du och dina komplimanger som du strödde omkring dig. Kärleksförklaringar som vi skämtade bort. Visste du redan då? Det blev höst och jag började bli beroende av ditt sällskap. Såg fram emot kvällarna då du körde mig hem och vi spenderade ett par korta minuter ensamma, tillsammans. Då lekte jag med tanken på att vi kunde bli ett par. Sedan skämdes jag och tvingade bort funderingarna ur mitt huvud. ”Det finns inte en chans att han är intresserad av mig”, brukade jag tänka. Med tiden kom jag att acceptera vår vänskap som just en vänskap.

Sedan kom kvällen då du vände upp och ned på mitt liv. Vi var berusade. I baksätet på din kompis bil kramade du mig på det där sättet som du alltid gjorde. Överdrivet vänskapligt och med ironi i rösten. Och precis när vi närmade oss mitt hus sträckt du ut handen och började leka med mitt hår. I ett slag var min värld upp och ned. Luften mellan oss vibrerade och du, som alltid pratar, var för en gångs skull tyst. Jag drog mig undan i skräck, men ångrade mig lika fort. Du bröt tystnaden. Med röst dimmig av alkohol hörde jag dig yppa de första verkligt känsliga orden någonsin. Rädslan för att vara ensam, längtan efter att bli älskad. Samma känslor som också jag närt vid min barm. Du följde mig till mitt rum den kvällen, men åtrån mellan oss hade försvunnit. Vi rörde inte varandra och det var med vänskapliga röster som vi sa godnatt fem minuter senare. Jag hörde dina steg försvinna i natten…

Nästa gång vi möttes var allt som vanligt igen. Ingen av oss nämnde kvällen i bilen. Jag undrar än idag om du förstod att det var vändpunkten. Om de ens minns det som skedde, eller om det bara är en dimmig fylledröm. Dagarna gick. Jag slog bort dig ur tankarna. Låtsades som att ingenting hade hänt. Och tio dagar senare satt vi i bilen på vägen hem igen. Jag var rebellisk den dagen. Ovanligt modig. ”Jag vill inte åka hem”, hörde jag mig själv säga. ”Får jag följa med dig?”. Och det fick jag.

Hos dig var allt så naturligt. Vi lagade mat, skrattade och pratade om allt och inget. Och på något sätt låg vi plötsligt i din soffa och dina läppar snuddade vi min panna. Och det fanns ingen återvändo mer. Sedan dess kan jag inte möta din blick utan att rodna. Varje gång du är nära förundras jag. Hur kom det sig att jag aldrig lade märke till hur lång du är? Den perfekta formen på dina överarmar och underläppens mjuka båge, som jag aldrig kan få nog av. Jag kan inte räkna alla de timmar jag ägnat åt att beundra dina ansiktsdrag. Ögonbrynen som får dig att se fruktansvärt allvarlig ut, det mjuka håret som du ägnar lång tid åt att ordna framför spegeln. Och lite, lite hårvax hamnar alltid i din panna. Jag kan inte se mig mätt på dina ögonfransar. Mörka, långa och helt förföriska. Kan inte få nog av dina mage, trots att du är kittlig och blir irriterad när jag rör den. Din röst. Präglad av västkustdialekt som jag inte kan få nog av. Och att du, som alltid pratar, hos mig hittar lugnet och tystnaden. För våra kroppar talar utan ord.

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2015/04/17/en-ynklig-rad-av-fotspar-en-oandlig-kontinent/

2 kommentarer

  1. Jag är snart 150 år LivsErfaren – och det här med Qvinna/man-relationer är fortfarande ett mysterium för mig. Mera om det på min URL-länk.

    1. Halvvägs 150 år LivsErfaren – skulle det vara.

Kommentera

Your email address will not be published.