Genom motgångar, mot stjärnorna

Veckan som gick har ärligt talat varit rätt kass. Jag kan ha överseende med mycket i januari. Det är grått, näsan rinner och arbetstimmarna på jobbet känns evighetslånga och outhärdligt stillsamma. Det kan jag leva med. I onsdags kom dock årets (hittills) sämsta dag för min del. Året har börjat lite knackigt, det erkänner jag. Främst för att jag och veterinären varit tvungna att justera min katts medicin, vilket inte blev så bra. Återbesöket i förra veckan visade på att blodvärdena sprungit iväg åt helt fel håll och jag upplever att allt vi kämpat för under hösten nu är ogjort. Medicinen är nu justerad (igen) och i fredags tyckte jag mig äntligen märka en viss förbättring hos min lilla håriga rumskompis. Håller tummarna för att det bara blir bättre!

Åter till motgångarnas onsdag. Jag hade sovit dåligt flera nätter i rad, eftersom katten ägnar de tidiga morgontimmarna åt att uttrycka sitt missnöje med sin situation. Blev därför inte särskilt förvånad när jag vaknade med ett ryck vid sex på morgonen. Lite yrvaket insåg jag att det inte bara var det faktum att katten for runt i sängen som väckt mig, jag blödde nämligen också näsblod. Nåväl, jag är ju van. När jag var i tonåren blödde jag näsblod mer eller mindre dagligen och vaknade ofta på nätterna av att det rann. Halvt förblindad och trött smög jag in i köket för att hämta papper och tog mig sedan tillbaka till sängen för att vänta på att blodflödet skulle upphöra. Det kändes snabbt bättre, men istället drabbades jag av ett starkt ringande i öronen. Det tjöt så högt att jag inte kunde tänka och jag upplevde att jag gick in i ett utifrånperspektiv och såg mig själv utifrån. Ringande tilltog i styrka och det svartnade för ögonen. Samtidigt kände jag mig extremt klar i huvudet och jag minns att jag tänkte att ”det är såhär det känns att dö”. Min glasklara inre röst konstaterade att jag nog borde ringa till 112, men att det antagligen inte var någon idé eftersom ändå inte skulle höra vad de sa (på grund av ringandet i öronen). Sedan försvann rösten och det svart och tomt. När jag kom tillbaka fann jag mig själv liggandes på sidan, plötsligt medveten om att jag skakade, men att ringandet i öronen var på väg att avta.

Övertygad om att jag haft någon form av epileptisk attack fick jag tag i telefonen och ringde till pappa. När han tjugo minuter senare dök upp för att köra mig till akuten var jag löjligt klar i huvudet och hade rationellt sett till att medicinera och mata katten, bytt om till rena kläder, packat väskan och borstat tänderna. På sjukhuset togs ungefär en triljon prover, vilka samtliga visade på att jag var kärnfrisk. Någon epilepsi trodde inte läkarna heller på, troligare är att jag svimmat, men inte riktigt insett det. Just svimning och näsblod har hängt ihop för mig förr. Jag glömmer aldrig den gång då jag kanske fem år gammal fick syn på min blödande näsa i badrumsspegeln och till mammas förvåning svimmade baklänges rakt in i duschen. Svimmat utan näsblod har jag också gjort, många gånger. Minns ni exempelvis när jag svimmade och slog ögonbrynet i handfatet? En gång på gymnasiet svimmade jag i en radiostudio och slog huvudet i ett element. Så vi kan säga att jag är van. Vis av erfarenhet vet jag att det betyder att jag måste ta det lugnare. Sluta ställa krav, sluta stressa och sluta oroa mig.

Veckans eländigheter slutade dock inte i onsdags. I några veckor har min dator velat installera en ny Windows-uppdatering, men inte lyckats. Den fastnar halvvägs och enda sättet att komma runt det är att stänga av datorn och låta den återställa sig till den gamla versionen. Igår gick det dock inte. Någonstans blev det fel och datorn vägrade att återställa sig. Hamnade i en ”installation loop” där den bara startade om och försökte att ömsom installera och ömsom återställa. Suck. Googlade halvt ihjäl mig med insåg ganska snart att det inte skulle gå att lösa. Efter några timmar lyckades jag ändå att rädda alla filer av värde innan jag tvingades formatera om hela hårddisken och installera om Windows från grunden. Tack och lov finns filerna kvar, men jag kommer att behöva lägga ett par timmar till på att återinstallera alla mina program. Tur i oturen…

Tack och lov är det söndag idag och snart är den här veckan över!


Translation: This week has been the worst! Wednesday morning I fainted at home and had to go to the emecency room and then my computer broke down. Luckily I managed to retrive all my files, but I still need to spend a few hours reinstalling all my apps. *sigh*

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2018/01/21/genom-motgangar-mot-stjarnorna/

Kommentera

Your email address will not be published.