Category: Berättelser om ett liv

Seasons of Change

Det känns helt orimligt att jag redan avverkat två jobbveckor! Befinner mig i ett vakuum där jag både känner mig kvar i viloläge och fullständigt absorberad av arbetsliv och rutiner. Riktigt som vanligt är det dock inte. Dels har min ovanligt tidiga semester i kombination med dåligt väder placerat mig i någon sort mellansäsong som jag aldrig riktigt bekantat mig med förut. I vanliga fall brukar jag återvända till jobbet och kastas direkt in i hösten med nystart, innemys och de rustika inredningsdetaljer som hösten ovillkorligen för med sig.

Fast så kommer det inte att bli i år. Hösten 2017 ser lite annorlunda ut. Som nyexaminerad ekonom har jag fått möjligheten att tillfälligt jobba med inköps- och etableringsenheten i mitt företag. Under hösten ska jag syssla med att bygga och öppna två nya butiker. Mina två första veckor på jobbet har gått åt till att göra inköp och även börja ta emot och plocka upp varuleveranser. Löpande inköp och förberedelser ska jag hålla på med till slutet av augusti då inredningen till butiken ska vara på plats. Sedan ansvarar jag för uppbyggnad och utformning fram till öppning i september. Efter det ska automatiska inköpssystem utformas och sättas på plats och lagom till att det är ordnat och verksamheten börjar rulla på börjar jag om hela processen, fast med nästa butik.

Förutom nya och stimulerande arbetsuppgifter lyxar jag till det med att jobba heltid, ha helt arbetsfria helger och kunna stänga och gå hem så fort arbetsdagen tar slut. Lyx som många tar för givet, men som definitivt inte hör till vanligheterna inom handeln. Konstigt nog känns det som att jag har mer fritid nu när jag jobbar 40 timmar jämt fördelade över veckan, än när jag bara gjorde 30 timmar med varierande schema. Har inte jobbat regelbundna tider sedan jag slutade på laboratoriet för ca 5 år sedan. Men åh, vad jag har saknat det!


Translation: Vacation’s over and I’m back at work. This autumn will be different for me since I’m working with opening two new stores.

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2017/08/14/seasons-of-change/

Like walking on water (en kärleksförklaring till mitt avlopp)

Helgen och början på veckan blev inte riktigt som förväntat, tack vare ett helknasigt avlopp. Jag hade sett framför mig att jag skulle glida runt hemma efter en extra lång arbetsvecka, kolla på Eurovision Song Contest, dricka lite vin och allmänt ha det skönt. Det tyckte dock inte mitt 50 år gamla avlopp…

Golvbrunnen i badrummet har krånglat lite de senaste veckorna. Varje gång jag duschat har vattenpölen på golvet blivit större och större. Ingen panik, det är ju sådant som behöver fixas med jämna mellanrum tänkte jag. Brunnen sitter dumt till under badkaret (med en front som är ett halvdagsprojekt att plocka bort) så jag erkänner gärna att jag mycket, mycket sällan gör mig besväret att plocka bort den och rensa brunnen.

I lördags efter jobbet tänkte jag ta tag i eländet. Skruvade loss fronten, rengjorde uräcklig brunn (så gott det gick) och tänkte att problemet skulle vara löst. Tog en dusch. Och hade plötsligt decimeterdjupt vatten upp till tröskeln. Inte bra, men ingen panik. Torkade, städade och insåg att jag nog fick felanmäla eländet på måndag. Glömde bort problemet, såg på Eurovision (där Ukraina kom från ingenstans och knep guldet från Australien…!?), drack mitt vin och sov.

På söndagen började problemet med avloppet urarta ytterligare. Plötsligt rann det vatten från ett rör mellan golv och handfat. Problematiskt, men fortfarande ingen panik. Jag flyttade ut tvål och handdukar i köket och använde diskhon som alternativt handfat. Riktigt akut blev det på måndagsmorgonen då det började rinna vatten mellan golvet och toaletten. Panikringde till hyresvärden som fick komma med pump, avloppsrensargrejer och till slut slamsugningsbil för att åtgärda eländet. Jag var på jobbet under tiden och kom hem lycklig över att problemet äntligen var löst.

Tog tillfället i akt att storstäda hela badrummet; skura golv, torka av väggar, rensa ur skåp. Avslutade med att hälla ut det smutsiga vattnet i badkaret – och fick upp hela hinken på golvet eftersom golvbrunnen fortfarande inte fungerade. Tillbaka på ruta ett. Ny runda med hyresvärd, stor pump och avloppsrensargrejer. En två meter lång man låg på golvet i mitt badrum halva tisdagen (han var så lång att han knappt fick plats i badrummet; benen stack ut i hallen…) innan problemet till slut var åtgärdat. Idag har jag äntligen, äntligen kunnat ta en normal morgondusch. Tänk vad ett litet avlopp kan ställa till med…


Translation: This weekend would have been great if it wasn’t for my drain. I live in a 50 year old house and this weekend my drain gave up and I had water leaking in from the bathtub, sink and toilet. It took my landlord two days to fix it so I havn’t been able to shower for four days. Thank God it’s mended now.

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2016/05/18/like-walking-on-water-karlek-till-mitt-avlopp/

För tre år sedan kunde det ha varit jag

Jag står på en blåsig gata i centrala Göteborg när en vän skickar ett sms och skriver att det skett nya terrorattacker och att jag ska undvika folksamlingar. En radio är påslagen i nästa butik jag går in i och på P1 pratar de om terrorism och bomber. I en klädbutik hör jag först första gången talas som terrorattentaten på flygplatsen Zaventem i Bryssel.

Zaventem. Bryssel. En flygplats som jag själv besökte exakt tre år tidigare. Den 22 mars 2013 satt jag och min familj på ett fik i utrikesterminalen på Zaventem och drack kaffe, åt croissant och väntade på att få boarda ett Brussels Airlines-plan till New York. Tidigare på morgonen hade vi lämnat Sverige, cirklat över terminalbyggnaden på Zaventem, det var klart väder och man kunde tydligt se Bryssels bebyggelse drygt en mil bort, och sedan landat. Jag minns att jag gillade Zaventem. En evigt pulserande knutpunkt, som var mer överskådlig en andra liknande europeiska flygplatser.

Brussels Zaventem Airport

Tre år senare skulle tre personer med hemmagjorda bombvästar och spikbomber i väskorna rulla in i avgångshallen och spränga sig själva i luften. Och det fanns ingenting som någon kunde göra. Däremot kan vi alla göra något nu: vi får inte vara rädda, vi får inte lägga skulden på de som inte är skyldiga och vi får inte låta vår demokratiska frihet påverkas. Enade vi stå, söndrade vi falla.


Translation: Yesterday I learned about the terror at Zaventem Airport in Brussels. It’s scary, because I visited Zaventem Airport exactly three years ago, 22th March 2013.

 

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2016/03/23/tre-ar-sedan-kunde-det-ha-varit-jag/

En ynklig rad av fotspår, en oändlig kontinent

Jag kan fortfarande inte förstå att du är min. Varje gång du är nära vill jag ställa den stora frågan: när förstod du att det skulle bli vi? Förutsåg du det som jag inte gjorde? Eller var det en lika stor chock för dig, som för mig?

Jag minns den allra första gången vi möttes. Hur ung jag var. Skygg och rädd för att leva. Jag minns ditt leende. Och jag hur mån jag var om att hålla min distans. Men du bröt ned mig. Bit för bit raserade du mina skyddsmurar. Jag saknade dig när du var borta, jag var rädd när du var där. Och en dag stod vi där bredvid varandra och jag var inte rädd längre. 

Men det var bara vänskap. Du och dina komplimanger som du strödde omkring dig. Kärleksförklaringar som vi skämtade bort. Visste du redan då? Det blev höst och jag började bli beroende av ditt sällskap. Såg fram emot kvällarna då du körde mig hem och vi spenderade ett par korta minuter ensamma, tillsammans. Då lekte jag med tanken på att vi kunde bli ett par. Sedan skämdes jag och tvingade bort funderingarna ur mitt huvud. ”Det finns inte en chans att han är intresserad av mig”, brukade jag tänka. Med tiden kom jag att acceptera vår vänskap som just en vänskap.

Sedan kom kvällen då du vände upp och ned på mitt liv. Vi var berusade. I baksätet på din kompis bil kramade du mig på det där sättet som du alltid gjorde. Överdrivet vänskapligt och med ironi i rösten. Och precis när vi närmade oss mitt hus sträckt du ut handen och började leka med mitt hår. I ett slag var min värld upp och ned. Luften mellan oss vibrerade och du, som alltid pratar, var för en gångs skull tyst. Jag drog mig undan i skräck, men ångrade mig lika fort. Du bröt tystnaden. Med röst dimmig av alkohol hörde jag dig yppa de första verkligt känsliga orden någonsin. Rädslan för att vara ensam, längtan efter att bli älskad. Samma känslor som också jag närt vid min barm. Du följde mig till mitt rum den kvällen, men åtrån mellan oss hade försvunnit. Vi rörde inte varandra och det var med vänskapliga röster som vi sa godnatt fem minuter senare. Jag hörde dina steg försvinna i natten…

Nästa gång vi möttes var allt som vanligt igen. Ingen av oss nämnde kvällen i bilen. Jag undrar än idag om du förstod att det var vändpunkten. Om de ens minns det som skedde, eller om det bara är en dimmig fylledröm. Dagarna gick. Jag slog bort dig ur tankarna. Låtsades som att ingenting hade hänt. Och tio dagar senare satt vi i bilen på vägen hem igen. Jag var rebellisk den dagen. Ovanligt modig. ”Jag vill inte åka hem”, hörde jag mig själv säga. ”Får jag följa med dig?”. Och det fick jag.

Hos dig var allt så naturligt. Vi lagade mat, skrattade och pratade om allt och inget. Och på något sätt låg vi plötsligt i din soffa och dina läppar snuddade vi min panna. Och det fanns ingen återvändo mer. Sedan dess kan jag inte möta din blick utan att rodna. Varje gång du är nära förundras jag. Hur kom det sig att jag aldrig lade märke till hur lång du är? Den perfekta formen på dina överarmar och underläppens mjuka båge, som jag aldrig kan få nog av. Jag kan inte räkna alla de timmar jag ägnat åt att beundra dina ansiktsdrag. Ögonbrynen som får dig att se fruktansvärt allvarlig ut, det mjuka håret som du ägnar lång tid åt att ordna framför spegeln. Och lite, lite hårvax hamnar alltid i din panna. Jag kan inte se mig mätt på dina ögonfransar. Mörka, långa och helt förföriska. Kan inte få nog av dina mage, trots att du är kittlig och blir irriterad när jag rör den. Din röst. Präglad av västkustdialekt som jag inte kan få nog av. Och att du, som alltid pratar, hos mig hittar lugnet och tystnaden. För våra kroppar talar utan ord.

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2015/04/17/en-ynklig-rad-av-fotspar-en-oandlig-kontinent/

Ditt namn finns på varje sida i min dagbok

Jag är fjorton år och du är min första riktiga kärlek. Het, stark och totalt irrationell kärlek. Vi har aldrig sagt ett ord till varandra. Vi har inte en enda sak gemensamt. Och ändå slår mitt hjärta femdubbla slag så fort du är i närheten.

Du har mörkt hår och blåa ögon. Du har alltid de senaste märkeskläderna och är den vassaste spelaren i skolans fotbollslag. Kanske den bästa i hela staden. Din pappa är lagets tränare och det florerar ett rykte om att ni är dåliga förlorare. Men ni förlorar aldrig. Du går i min parallellklass och din bästis är skolans värsta mobbare. Och jag är hans främsta offer.

Jag är fjorton år, blyg och okysst. Har aldrig varit full, aldrig blossat på en cigarett och vet inte hur man använder mascara. Jag har precis upptäckt rock och har klassens största samling med tv-spel hemma. Varje onsdag går jag lydigt till Musikskolan och övar skalor i en timme. Jag har lärt mig ditt schema i huvudet och vet precis vart jag ska stå för att se dig när du går från rasthallen till lektionen.

Din bästis missar aldrig ett tillfälle att knuffa in mig i ett skåp. Eller ned för en trappa. En gång gömmer han sig på våningen över och spottar på mig när jag går förbi i trappan på våningen under. Men det skulle du aldrig göra. Fast du försvarar mig inte heller. Ber honom aldrig att sluta. I din värld är jag osynlig. Ändå älskar jag dig.

Ditt namn florerar på varje sida i min dagbok. En sönderklottrad rosa sak som jag fem år senare ska slänga i soporna. För att jag inte står ut med all ångest och desperation som den innehåller. För att jag fortfarande är trasig på grund av mobbingen på högstadiet. För att den påminner mig om att vaknade varje morgon i nian och det första jag tänkte var att jag ville dö.

Tolv år senare möter jag dig igen. Du sitter i kassan på Systembolaget i den lilla staden där vi växte upp. Du lever fortfarande kvar på en plats som jag var snabb att lämna. Och den här gången vänder jag bort huvudet. För jag vill inte se dig.

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2015/03/12/ditt-namn-finns-pa-varje-sida-i-min-dagbok/

2014 – en resumé

Januari:

IMG_20140120_124542

  • Jag och Joakim hade pyjamasparty på nyårsaftonen. Skålade in 2014 i tofflor och morgonrock.
  • Jag filosoferade över nyårslöften och lovade en himla massa saker. En del förverkligade jag under året, mycket bär jag med mig in i 2015.
  • Började plugga C-kursen i medie- och kommunikationsvetenskap på Göteborgs universitet. Hoppade av efter en vecka.
  • Åkte tåg, väntade på tåg, frös i väntan på tåg. Många gånger.
  • Frossade i tulpaner, semlor och te.

Februari:

picknickfilt2

  • Fyllde 25 år och blev firad och uppvaktad från alla håll.
  • Fick en symaskin i present och började sy lapptäcken, kläder och gardiner på löpande band.
  • Det snöade för jämnan och jag längtade ihjäl mig efter våren.
  • Gick på en helt fantastisk konsert med det österrikiska brassbandet Mnozil Brass.

Mars:

IMG_20140321_081124

  • Repade inför uppförandet av Haydns Skapelsen med symfoniorkestern. Många timmar av oboespel blev det.
  • Blev medbjuden på Andra chansen av Melodifestivalen i Lidköping.
  • Bakade, sydde, planterade växter och vårstädade. Mars var en månad med mycket energi.
  • Hade sedan årsskiftet lovat mig själv att konsumera mindre. I mars hade jag kommit en bra bit, men hade fortfarande mycket kvar. Jag reflekterade kring konsumtion.
  • Såg Jesus Christ Superstar med Ola Salo på Scandinavium. Magiskt.

April:

IMG_20140426_130039

  • Marschsäsongen närmade sig och jag bar runt på mitt klockspel alldeles för länge.
  • Våren kom. Jag var pollenchockad med envisades med att vara ute så mycket som möjligt.
  • En vän till mig gick bort och jag kände mig sorgsen och grät en hel del.
  • Kaoset som kom att prägla resten av året började i slutet på månaden.
  • Framförde Skapelsen av Haydn med fulltalig symfoniorkester och sångsolister i en fullsatt domkyrka. Mäktigt!

Maj:

IMAG0306

  • Hade traditionellt 1:a maj-fika med musikkåren.
  • Lyssnade alldeles för mycket på Kent och köpte dyra skor från Swedish Hasbeens.
  • Slog personligt försäljningsrekord och satte ett nytt all time high på jobbet.
  • Var kär. Och lycklig.
  • Gick på begravning för första gången i livet. Grät tills ögonen sved.

Juni:

IMG_20140609_125217

  • Det var löjligt varmt och vi hade en bejublad utomhuskonsert med Musikkåren.
  • Åkte till Alcudia på Mallorca med kollegorna.
  • Var kär. Och lycklig.
  • Jobbade alldeles för mycket och intensivt. Längtade efter ledighet.
  • Var på en fantastisk grillfest med luftballonger, gula ryggsäckar och fotoalbum från 80-talet.

Juli:

IMG_20140722_232639

  • Det var Laulupidu (Sångarefestival) i Tallinn och jag såg livesändningen. Sex timmar körsång. Magiskt. 2019 ska jag var på plats!
  • Var kär. Och olycklig. Och tänkte alldeles för mycket.
  • Roadtripade till Jönköping med Joakim. Vi åt veganpizza, besökte IKEA och drack mockafrappes.
  • Längtade till semestern.

Augusti:

DSC_0519

  • Åkte till Wien. Och Berlin och Bratislava. Det var magiskt.
  • Längtade tillbaka till Wien.
  • Var kär. Och olycklig. Och desperat.
  • Gjorde en synundersökning (som jag funderat på att göra i fem år) och gick veta att jag var i stort behov av glasögon.
  • Åkte till Stockholm och besökte Formex med kollegorna.

September:

IMAG0413

  • Slutade vara kär. Dumpad, tom och arg. Kaos.
  • Började plugga företagsekonomi och älskade det.
  • Såg Max Raabe und Palats Orchester i Lisebergshallen. Så. Jäkla. Bra.
  • Skrev mycket på estniska och gladdes över att jag började behärska språket bättre.
  • Klippte sidecut.
  • Besökte bokmässan för första gången i livet. Repris 2015?

Oktober:

IMAG0417

  • Pluggade och jobbade. Försökte hitta en balans.
  • Drack massor av kaffe.
  • Försökte bli hel.

November:

_DSC0007

  • Tvingades operera katten och var kattlös och orolig en hel dag.
  • Frossade i julkänslor. Julpyntade rekordtidigt.
  • Pluggade, jobbade och försökte att bli hel.

December:

DSC_0017

  • Jobbade löjligt mycket, pluggade löjligt mycket. Hade ingen balans alls.
  • Drack massor av te (tack vare Teadventskalendern)
  • Funderade och reflekterade en hel del. Började hitta en distans.
  • Det snöade på julaftonen.
  • Firade jul hos föräldrarna.
  • Tänkte och ältade för mycket. Var trött och omotiverad.

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2014/12/31/2014-en-resume/

Undantagstillstånd

Jag är otroligt trött på vintern! Snö som vräker ned på kvällen och blir till sörja under dagen. Grå himmel. Mörker. Fnasig hy, nariga läppar och frissigt hår som är omöjligt att tämja. Tjocka tights eller byxor plus oformlig vinterjacka för att inte förfrysa väsentliga kroppsdelar.

Det råder undantagstillstånd nu. Varje lite sak som piffar upp vardagen är tillåten! Semlor och vin mitt i veckan. Glasstårta till kvällsmat eller spontan tröstshopping. Kosta vad det kosta vill.

Jag fyller min vardag med ljus genom att spenderar ledig tid med symaskinen och är halvvägs igenom mitt första projekt: ett lapptäcke. Det låter proffsigt, men egentligen är jag en total nybörjare. Mina erfarenheter av sömnad kommer från mellanstadiets onsdags eftermiddagar. Det enda jag minns såhär  i efterhand är skräcken för lärarinnan. En mycket barsk, äldre dam som ingen satte sig upp mot. Att tvingas gå fram till hennes skrivbord när man sytt fel, eller ännu värre, förstört nålen på symaskinen fick den bråkigaste elev att darra. Barndomens golgatavandring.

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2014/02/20/undantagstillstand/

Att följa sitt hjärta

Min tid som universitetsstudent blev kort. Ingenting blev som planerat. Efter en vecka med klump i magen och ångest varje morgon bestämde jag mig för att hoppa av. Har jag lärt mig något i livet så är det att alltid följa sitt hjärta. Jag vill göra saker jag tycker om, inte saker andra tycker att jag måste göra. Kandidatexamen skjuts upp, åtminstone till hösten. Då blir det ett nytt försök, på ett annat universitet.

Mina känslor är blandade. Ingen gillar att misslyckas eller att behöva ge upp. Lättnaden över att inte behöva gå dit något mer är dock överväldigande. De sista dagarna har jag slickat mina sår. Gjort saker som jag tycker om. Besökt simhallen, läst estniska texter och vilat ut. Funderat och känt mig tacksam över att jag har en så fantastisk vardag med ett jobb och arbetskamrater som jag verkligen uppskattar. Och som får mig att känna mig uppskattad. Och min familj, som stöttar mig i allt jag tar mig för, aldrig dömer när det går åt pipan. Tröstar när jag har fallit.

Mitt liv är fantastiskt.

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2014/01/26/att-folja-sitt-hjarta/

2013 i backspegeln: Del 1

Januari:

Jag började året med att vara trött, stressad och sjuk. Kände mig osäker på min kropp och lovade mig själv att börja motionera och äta nyttigt, vilket bara slutade i ångest över att jag inte motionerade och åt nyttigt.

Genomförde en stor vårrensning och rotade igenom alla skåp och garderober i jakt på saker jag inte älskade och använde. En vana som jag tänker fortsätta med nästa år. Livet känns lättare när man inte är omgiven av skräp.

IMG_20130130_213823

Jag hittade en bortglömd teakbyrå i mina föräldrars klädkammaren. Den fick genast flytta in hos mig. Jag tog mig även tid att hänga upp String-telefonhyllan som jag fyndat under hösten.

Blev inbjuden till pressvisningar hos Fiskars (Iittala, Rörstrand, Höganäs mfl) och Orrefors / Kosta Boda. Tillsammans med ett par kollegor fick jag klämma och känna på vårnyheterna långt innan de nådde handeln. Blev speciellt förtjust i de gröna Nappula ljusstakarna från Iittala och glasflaskorna ur serien Celebrate från Kosta Boda.

IMG_20130227_153602

Månadens fynd: En hög Aalto-vas i klarglas som var fylld med tulpaner hela våren

Februari:

Fortsatte att vara stressad och sjuk och blev sjukskriven får första gången i livet. Vila gjorde gott och efter detta blev jag en friskare och gladare person.

IMG_20130215_200423

Blev 24 år gammal och ägnade dagarna innan födelsedagen åt att baka och nojja mig. Födelsedagen blev superlyckad med många gratulationer, fin mat och massor av kärlek. Jag var rusig och lycklig i flera dagar efteråt.

Månadens fynd: Massor. Den prickiga klänningen som jag köpte i en komissionsbutik och allt fint som fanns i mina födelsedagspaket. Nappula-ljusstakar, serveringsbestick i Focus de Luxe och fina 60-tals vaser.

IMG_20130223_154308

Mars:

Firade 3 års jubileum med lägenheten och skrev ett tårdrypande blogginlägg om hur det är att flytta hemifrån.

Pluggade kriskommunikation på distans. Älskade ämnet, men svor över arbetsbördan.

IMG_20130217_130801

Födelsedagarna följde varandra. Jag bakade mängder av kakor och bakverk och klurade ut fyndiga presenter som jag slog in på kreativa sätt.

Började spela symfoniorkester igen och repade Beethoven varje tisdag.

I slutet på mars for jag till New York för att fira min mammans 50 års dag. En resa som jag aldrig glömmer.

IMG_20130227_203736

Månadens fynd: Nya Dr Martens kängor som införskaffades i New York, till en bråkdel av det svenska priset. Och alla tulpanbuketter som hjälpte mig genom vinterdeppet.

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2013/12/30/2013-i-backspegeln-del-1/

Sjuk- & bakstuga

Ledig idag och klämmer in en dag kombinerad sjukstuga och bakstuga. Har haft ont i lederna sista dagarna, och i morse var det värre än någonsin. Det är något som ligger i släkten. Gav mig själv en välförtjänt sovmorgon och knallade sedan runt resten av dagen i de mjukaste strumpbyxorna jag äger och lång stickad tröja. Det kan vara värre.

För att stilla min kreativitet en smula roade jag med mig med att baka bagels. Det är sådär lagom pillrigt. Knåda, jäsa, forma ringar, jäsa, koka ringar och till sist in i ugnen.

På kvällen tog jag en lång promenad och försökte njuta av de sista höstdagarna. Vintern står för dörren och det är dags att hänga undan höstjackorna och plocka fram mössor och långkalsonger. Lägligt nog fyndade jag en fantastisk klarröd ullkappa i lördags. Knappt använd och lite härligt lös passform. Bärs antingen som den är, eller på det lite elegantare viset med et skärp i midjan.

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2013/11/19/sjuk-bakstuga/

Load more