Category: Läst & sett

Ett estniskt paket med mönster från Muhu

Jag har namnsdag idag och dagen till ära landade ett efterlängtat paket från Estland i min brevlåda. När jag startade den här bloggen hade jag många funderingar om vad den skulle handla om, men handarbete var definitivt inte ett av de alternativen jag övervägde. Just nu är jag inne i en otroligt händig period och syr, broderar och pysslar ungefär varje ledig stund. Så ni får stå ut med mitt totala spammande av inlägg relaterade till handarbete. I dagarna har jag exempelvis broderat korsstygn för första gången på 15 år och nu hamstrar jag roliga mönster att brodera efter.estniska mönster

Men åter till paketet: först packade jag upp boken Estonian Knitting – Traditions and Techniques av Anu Pink, Siiri Reimann och Kristi Jõeste.estniska mönster

Som namnet avslöjar så innehåller den massvis av estniska sticktekniker och över 200 mönster på allt från vantar till huvudbonader. Jag är uppvuxen med estniska ullvantar och mössor. Farmor och farfar köpte alltid mängder av plagg från en gammal rysk gumma som stod i ett hörn i gamla stan i Tallinn och jag är numera inte bättre själv. Så fort jag är i Tallinn måste jag fylla halva resväskan med dubbelstickade vantar i fantasifulla färger och mönster.estniska mönster

Den andra boken i paketet var Meite Muhu Mustrid (den finns även i engelsk utgåva och heter då Design & Patterns från Muhu Island. A Needlework Tradition from Estonia – men tyvärr verkar den vara slutsåld från förlaget) och är skriven av Anu Kabur, Anu Pink och Mai Meriste. Muhu, eller Moon, som är det officiella svenska namnet, är en ö på Estlands västkust som är känd för sitt hantverk och sina färgstarka mönster.

estniska mönster

Den här boken är en riktig tegelsten och innehåller allt från stickning, broderi och sömnad. Massor av mönster, massor av färggranna bilder och häftiga mönster. Är du haj på att sticka tror jag inte att det är några problem alls att tolka instruktionerna i boken, även om texten är på estniska. Annars kan jag rekommendera den som inspirationskälla och dregelobjekt för alla mönster- och färgälskare.estniska mönster

Förutom starka mönster och intressanta färgkombinationer finns också sirliga brodyrer att brodera på allt från skjortkragar till dukar och täcken…estniska mönster

estniska mönster

… och traditionella blommönster. Som tagna ur garderoben på en rysk babusjka (eller estnisk bondmora).estniska mönster

Den sista boken i paketet är ett komplement till Meite Muhu mustrid och heter Muhu Linnud (Moons fåglar).estniska mönster

Just fåglar är nämligen något mycket karaktäristiskt för Moons mönster. De finns i alla storlekar, former och färger. Ibland som huvudpersoner i mönstret, ibland som undanskymda bifigurer.estniska mönster

Alla tre böckerna kommer direkt från förlaget: Saara Kirjastus i Türi i Estland. De har en internationell webbshop och skickar över hela Europa. Förutom böcker finns även de material och verktyg du behöver för att komma igång med ditt estniska hantverk.


Translation: Today I got a package with three books with estonian patterns and needlework techniques: Estonian Knitting by Pink, Reimann & Jõeste, Meite Muhu Mustrid by Kabur, Pink & Meriste and Muhu Linnud.

I bought them all from Saara Kirjastus in Türi, Estonia.

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2016/08/02/ett-estniskt-paket-med-monster-fran-muhu/

Boktips: Jag heter inte Miriam

Jag har haft en seg bokvår. Harvat mig igenom långdragna, sega böcker som visserligen varit intressanta, men inte direkt uppmuntrande till streckläsning. Tack och lov snubblade jag över Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson på biblioteket och älskade den. Stort boktips, alltså!

Jag heter inte Miriam

Miriam Goldberg kommer till Sverige med de vita bussarna 1945. Hon är en av de överlevande judiska kvinnorna från koncentrationslägret Ravensbrück och dessförinnan Auschwitz. I Sverige finner hon sig snabbt till rätta, först hos en vänlig dam i Jönköping och sedan som hemmafru med man och familj i Nässjö. Hon lever ett till ytan normalt liv, trots de hemska minnen hon bär i bagaget. På sin 85-års dag kan Miriam dock inte längre hålla sin allra största hemlighet inom sig. Inför sina släktingar säger hon plötsligt ”Jag heter inte Miriam”. Familjen misstänker att hon blivit dement, men för sin sondotter Camilla anförtror Miriam motvilligt sin historia. Hon är en del av de mest föraktade människorna på jorden. Judinnan Miriam är egentligen född som zigenaren Malika…

Boken handlar om romernas situation under, innan och efter förintelsen. En folkgrupp som hatas av alla och inte är välkomna någonstans. Samtidigt berättar den historien om en stark kvinna. Miriam kämpade för sitt liv, tillsammans med andra starka kvinnor, för att överleva mödorna i nazisternas koncentrationsläger. Men till skillnad från judinnorna slutade Miriams kamp inte vid ankomsten till Sverige. Under resten av sitt liv har hon förtryck och gömt sin sanna, romska identitet.


Translation: I’ve read the book Jag heter inte Miriam (My name is not Miriam) by the swedish author Majgull Axelsson. I highly recommend it!

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2016/07/14/boktips-jag-heter-inte-miriam/

Sailor Moon Crystal vs Pretty Guardian Sailor Moon

Jag gissar att alla svenska barn som växte upp på 1990-talet någon gång suttit bänkade framför Sailor Moon. Den söta tjejen, med jättelånga flätor som skulle slåss mot ondskans lakejer tillsammans med en underbar katt (som det så fantasifullt sjöngs i det svenska introt). Serien sändes i Japan 1991-1997 och de två första säsongerna dubbades till svenska och sändes från 1997 och framåt. Även om jag inte var något superfan av Sailor Moon så blev serien lite av min inkörsport till anime. När Pokémon började visas i Sverige i slutet av 90-talet fastnade jag i en animekärlek som varar än idag.

Pokémon må ha förlorat sin glans i mina ögon, men som vuxen har jag med glädje sett samtliga Sailor Moon-säsonger (den japanska versionen; den svenska dubbningen är så hemsk att jag vill gråta) flera gånger. Och de är bra, om än något späckade med fillers. 2014, sisådär 20 år senare, tyckte någon att det var en genial idé att släppa en remake och Sailor Moon Crystal lanserades i Japan.

De senaste veckorna har jag roat mig med att plöja igenom samtliga två säsonger av Crystal. Är jag starstruck? Nej, knappast. Levde serien upp till mina förväntningar? Tyvärr inte. Serien är inte dålig, men den presterar inte heller på den nivå som en remake av något riktigt bra måste göra för att bli meningsfull. Varför investera tid och pengar i att göra om något bra på ett lite sämre sätt? Det är egentligen fascinerande att 20 år av teknisk utveckling har gett oss en säsong av Sailor Moon som är underlägsen originalet, inte minst vad gäller kvalitén på animationerna. Det egentligen enda positiva jag kan säga om Crystal är att den har fått mig att börja kolla på de gamla säsongerna igen!

Här, mina fellow Sailor Moon-nördar, kommer en lista med de sju största besvikelserna med Sailor Moon Crystal.

1. Stressen

Originalserien rör sig i en ganska maklig takt och varje säsong hade lätt kunnat kortas med sisådär 10-15 episoder. Ibland har jag drömt om att någon skulle klippa om hela serien och bara plocka ut de, för historien, viktiga bitarna. Sailor Moon Crystal försöker göra just detta, men det fungerar inte. Crystals säsong 1 & 2 täcker in hela originalets säsong 1 (46 episoder) och senare halvan av säsong 2 (ca 35 episoder) på totalt 26 episoder och det är så stressigt. Viktiga ögonblick hastas förbi och djupet i serien går helt förlorat.

sailor-moon

2. Fem anorektiska utomjordingar

Jag är medveten om att anime bara är tecknad film och att samtliga Sailor Senshi var smala redan i originalserien (det finns för guds skull till och med en episod i första säsongen där Usagi har viktmani och ska banta), men i Crystal ser de nästan löjligt anorektiska ut med sina löjligt långa armar och ben. De verkar heller inte påverkas av normala mänskliga rörelsemönster utan kan röra armar och ben lite hur som helst, utan hänsyn till mänskliga begränsningar i form av leder och skelett. Fem tecknade, anorektiska utomjordingar med andra ord.

3. Relationen mellan karaktärerna

Den intima vänskapen mellan de fem tjejerna är grundbulten i hela Sailor Moon-storyn. I Crystal förminskas Usagi till en kall, bortskämd prinsessa och de andra fyra till livvakter som ska beskydda henne. Den värme och det systerskap som finns i originalet är helt borta. Ibland ifrågasätter jag om Mars, Venus, Jupiter och Merkurius ens gillar Sailor Moon i Crystal. Samma gäller relationen mellan Usagi, Luna och Artemis.

4. Den sexuella spänningen mellan Usagi & Mamoru

Usagi Tsukino är bara 14 år i serien och något av det fina i originaler är den vackra skildringen av ung, blyg kärlek. I Crystal ersätts magin med en sexuell laddning som är så stark att det nästan blir äckligt. När Mamoru kysser Usagi när hon svimmat på balen känns det snarare som ett våldtäktsförsök än en passionerad första kyss.

5. Kontroversiella ämnen

Sailor Moon var kontroversiellt när den släpptes på 1990-talet och vissa delar blev till och med censurerade i väst. Första säsongens homosexuella kärlek mellan generalerna Zoisite och Kunzite är ett ikoniskt exempel. Tyvärr har hela deras relation försvunnit ur Crystal. Istället tvingas tittaren uppleva ett antiklimax där *spoiler* Serenity begår självmord…*spoiler*.

sailor-moon-crystal-1024x694

6. ”We don’t need the protection from men…” – eller?

Animen var unik i väst när den släpptes eftersom den var en av få som innehöll enbart kvinnliga hjältinnor. Visserligen fick Usagi och tjejerna en hel del hjälp och stöd av Tuxedo Kamen i början på säsong 1, men de var också starka självständiga. I Crystal har Usagi förvandlats till en svag, gråtande person som gnäller konstant och helt golvas av sorg över Mamorus öde. De övriga Sailor-krigarna går ungefär samma öde till mötes när det avslöjas att de egentligen är förälskade i de fyra generalerna, som sedan brutalt dödas…

7. Plot holes

Om Queen Metalia nu hade värsta laserstråleattacken och kunde kalla ned den från himlen hur som helst, vad var då meningen med allt i Crystal? End of story.


Translation: I’ve been watching the new Sailor Moon-series Crystal. Unfortunately it wasn’t that good and therefore I list seven things that’s wrong with Sailor Moon Crystal.

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2016/03/19/sailor-moon-crystal-vs-pretty-guardian-sailor-moon/

”Jag betraktar dem i tur och ordning. Dig kommer jag aldrig mer se. Inte dig heller.”

Det känns som om den här hörnan håller på att förvandlas till en bokblogg! Jag läser väldigt mycket just nu och har dessutom läst många böcker som jag tyckt mycket om. Och för övrigt – vem älskar inte boktips? Senast slukade jag skådespelaren Morgan Allings självbiografi Kriget är slut.

Boken handlar om Morgan Allings uppväxt som son till en alkoholiserad, ensamstående mamma som sitter fast i ett destruktivt förhållande. Han och hans bror Stefan spenderar dagarna på bänkarna i Brunnsparken tillsammans med Göteborgs alkoholister. Medan timmarna går väntar de på fadersfigurer som inte dyker upp och morsans vänner som muckat från kåken och dyker upp i olika grader av berusning. De tillbringar kvällarna i smutsiga lägenheter där berusade och påverkade människor väller in och där högen av tomma vinflaskor bara växer.

Morgan Allings liv tar en vändning när socialen kopplas in och placerar bröderna på barnhem och sedan i fosterfamilj. Från en öppet destruktiv miljö flyttar Alling till familjer med andra typer av problem. Depression, misshandel och avundsjuka pyr under fosterfamiljernas perfekta fasader. Slag och glåphord haglar över fosterbarnen. Morgan Alling beskriver sig själv som ett barn med mycket energi, vilket får honom att betraktas som en bråkstake. Han skiljs från sin bror och flyttas runt mellan olika fosterfamiljer på flera olika orter innan ödet till slut placerar honom hos familjen Alling i Göteborg.

Jag älskar självbiografier. Människors livsöden intresserar mig och jag älskar att läsa om hur motgångar och svårigheter kan vändas till något positivt. Kriget är slut är just en sådan historia. Gripande och självutlämnande utan att kräva medömkan. Morgan Alling vill skapa hopp med sin historia, inte söka sympatier. Detaljrikedomen i historien är stor och som retroälskare jublar jag över alla målande beskrivningar av 70-talets Göteborg. En lagom lättläst historia som berör, men lämnar läsaren med en känsla av att alla kommer att bli bra till slut. Kriget är trots allt över.


Translation: I’ve just finished reading Kriget är slut by the swedish actor Morgan Alling.

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2016/02/17/jag-betraktar-dem-i-tur-och-ordning-dig-kommer-jag-aldrig-mer-se-inte-dig-heller/

Ryssar är såna som gillar björkar

Det läses mycket hos mig för tillfället. Vädret bjuder inte in till mycket annan aktivitet och jag har haft turen att springa på ett par riktigt bra böcker på raken.

Nyligen avslutade jag Ryssar är såna som gillar björkar (Der Russe ist einer, der Birken liebt i orginal) av Olga Grjasnowa. Den handlar om Azerbajdzjanfödda Masja som växer upp i Frankfurt, Tyskland. Hon är som alla andra tyska ungdomar, bor i en stökig hyresrätt, bråkar med sin sambo och läser språk på universitetet samtidigt som hon arbetar som tolk. Samtidigt betraktas hon inte som en del av samhället. Alls. För att hon är judinna, ”ryss”, kan tala arabiska (och fyra andra språk) och har vänner födda i Beirut. Hon förväntas höra hemma i ett land som hon bara har svaga minnen av och som hennes föräldrar lämnade på grund av ett blodigt krig.

Olga Grjasnowa delar på sätt och vis Masjas öde. Född i Baku, invandrad och uppväxt i Tyskland. Rotlös och på resande fot. Hon skriver på ett svart, men humoristiskt sätt om vardagsrasism, fördomar och kulturkrockar. Hur det är att aldrig vara hemma, aldrig höra till och att ständigt söka efter något odefinierbart. Känslor vi alla kan känna igen oss i. Boken känns extra relevant nu när flyktingkrisen har lyft immigrationsfrågan. Hur behandlar vi egentligen de som vill vara en del av samhället? Varför utesluter vi vissa, men välkomnar andra?

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2016/02/02/ryssar-ar-sana-som-gillar-bjorkar/

”Jag var immun, tack vare vår käre ledare som hade upptagit mig i sin krets eftersom han blivit rörd av en dikt jag skrivit till hans ära”

2015 var ett riktigt dåligt bokår för min del. Jag läste mycket mindre än vanligt, och de böcker jag tog mig igenom var mest gamla repriser eller intetsägande mångfaldslitteratur. I år vill jag läsa mer (och bättre)!

DSCdhdh00234

Årets första bok blev självbiografin Käre Ledare av Jang Jin-Sung. Jin-Sung är högt uppsatt tjänsteman och arbetar med propaganda i Nordkoreas huvudstad Pyongyang. Hans uppgift är att skriva dikter och poesi till den store ledarens ära, men också falska historier som ska utges från att vara skrivna av Sydkoreanska författare, men distribueras på den Nordkoreanska marknaden i syfte att visa landets övertag över sin södra kusin.

En dag stjäl Jang Jin-Sung en utländsk bok från sin arbetsplats och lånar ut den till sin vän Young-min, som glömmer den på tunnelbanan. Säkerhetspolisen är dem snabbt på spåren och deras enda chans att slippa arbetsläger eller avrättning är att fly landet.

Jin-Sung beskriver detaljerat de två vännernas flykt till grannlandet Kina. Mottagandet i det nya landet är allt annat än välkomnande och de blir snabbt eftersökta både av Nordkoreansk och Kinesisk säkerhetspolis. Utan att kunna ett ord på kinesiska och utan pengar på fickan gör de sitt bästa för att håll sig undan från polisen och på sikt ta sig över till Sydkorea för att starta nya liv i frihet.

Bokens bästa partier är de kapitel där Jin-Sung beskriver livet i Nordkorea. En diktatur som präglas av maktspel, manipulation och propaganda. Till exempel berättar han målande om hur det gick till när han blev uppringd mitt i natten av säkerhetspolisen som bad honom omgående infinna sig på sitt kontor. Ett vanligt knep som i de flesta fall innebär död eller fångläger. Istället får han tillsammans med en grupp andra högt uppsatta äran att träffa den stora ledaren, Kim Il-Sung. Mötet blir dock en besvikelse då ledare inte ens tittar på de inbjudna och mest är intresserad av sin vita hundvalp…

Käre ledare rör sig någonstans i gränslandet mellan roman och faktabok. Berättelsen känns ibland för hissnande och otänkbar för att vara sann, samtidigt som dess absurditet gör den alldeles för konstig för att vara uppdiktad. Kanske inte en bok som vem som helst slukar och uppskattar, men helt klart läsvärd för den som är ens det minsta nyfiken på världens mest slutna land, diktaturer eller konsten att hjärntvätta en hel nation.

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2016/01/14/jag-var-immun-tack-vare-var-kare-ledare-som-hade-upptagit-mig-i-sin-krets-eftersom-han-blivit-rord-av-en-dikt-jag-skrivit-till-hans-ara/

A german waltz i not as elegant as a Vienna waltz. But much louder.

Igår kväll for jag och min mor till Lisebergshallen för att se fantastiska Max Raabe & Palast Orchester. Innan konserten passade vi på att äta vegetariska gyuoza (dumplings) på Mikado på Sten Sturegatan. För 140:-/person fick vi utsökt sallad, misosoppa, åtta dumplings med dippsås samt ris. Och en kanna grönt te att dela på. Läckert och prisvärt! Dit kommer jag att gå fler gånger.

https://www.youtube.com/watch?v=C8ALpyXsJpkhttps://www.youtube.com/watch?v=C8ALpyXsJpk

Herr Raabe och den fenomenala tolvmannaorkestern Palast framför autentiska arrangemang av populärmusik från 1920-, 30 och 40-talen. Tonvikten ligger på tysk musik, men även fransk, brittisk och amerikansk representeras. Jag hade fått biljetterna av en vän som fått förhinder och gick egentligen dit mest som en rolig grej. Jag har lyssnat på ett par av Raabes verk tidigare, men är inget egentligt fan.

Konserten var dock fantastisk! Max har ett röstregister som kan slå vem som helst med häpnad. Olidligt höga, spröda toner blandas med grova basstycken på ett mästerligt sätt. Karln kan sjunga! Utan tvekan! Orkestern är dessutom fenomenal. Tonsäkra som tusan och med en stor portion av humor. Brutalt svåra soloinsatser blandas med uppträdanden och komik. Trummisen spelar på kastanjetter och dansar tango och slår sönder klockspelet i farten. Trombonisten gör ljudeffekter med uppblåsta papperspåsar (efter två misslyckade försök…) och det visslas, hostas och sjungs hos saxofonerna.

En tant i raden bakom mig suckar högt när Raabe mästrar sig igenom ett riktigt svårt, avskalat stycke och alla klappar takten när det spelas rumbor. Allra bäst är slutet. När applåderna aldrig vill ge sig och de åter igen äntrar scenen för att ge extranummer två och tre i ordningen. Och det är inte 1920-tals jazz, utan ABBA och Tom Jones som spelas, i Raabes egna versioner. Då får jag gåshud.

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2014/09/21/a-german-waltz-i-not-as-elegant-as-a-vienna-waltz-but-much-louder/

Boktips: Modemanifestet – de stilsmartas handbok

Jag snubblade över en riktig pärla på biblioteket igår. Gick förbi hyllan för handarbete och sömnad och plockade en bok mest på måfå. En röd bok med rätt intetsägande pärm, som vid en snabb genombläddring i all fall såg ut att innehålla små, snabba tutorials. Boken ifråga var Modemanifestet – De stilsmartas handbok av Sofia Hedström (modejournalist på Svenska Dagbladet) och Anna Schori (fotograf).

Vilken överraskning jag fick när jag väl läste den! Hedström beskriver på ett humoristiskt, men starkt samhällskritiskt sätt hur hon tröttnade på sin överfulla garderob och provade en shoppingdetox som innebar att hon inte fick inhandla några kläder alls på ett år. Månad för månad skildrar hon hur det starka köpsuget långsamt förvandlas till konsumtionsäckel. Hon förvånas över de starka känslor som omvärlden känner inför hennes köpstopp. Att inte konsumera provocerar. I takt med att Hedström vänder sig bort från sitt gamla liv återupptäcker hon passionen för kläder och sin egen stil. Hon klipper axelbanden av sin favoritklänning och syr väskor av överblivna jackärmar. Hänger örhängen i håret och använder strumpbyxor som hårband. Utan att se ut som en förrymd lodis.

Resten av boken innehåller tips för att bli stilsmart. Fakta om klädproduktionens miljöpåverkan och etiska aspekter blandas med enkla, inspirerande tutorials. Förutom vanliga sytips som hur en väst sy av en jacka bjuds du även på råd om hur man färgar kläder med tepåsar och vinslattar. Eller klassisk batik. Guider som uppmanar dig att sandpappra din kängor och spraya blekmedel på jeansen för att skapa coola mönster.

Sammantaget är Modemanifestet – de stilsmartas handbok ett riktig lyckorus för den som är pysslig eller intresserad av  medveten klädkonsumtion. Jag känner mig direkt inspirerad till att dra igång en shoppingdetox. För stunden (13 timmar efter att jag läst ut boken) sitter jag och skriver iförd en luvtröja, förvandlad till tröja med hög krage, allt efter ett recept ur boken. Det, om något, är ett gott betyg!

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2014/03/21/boktips-modemanifestet-de-stilsmartas-handbok/

Le club des incorrigibles optimistes

Läste ut en fantastisk spännande, romantisk och tragikomisk bok härom dagen. De obotliga optimisternas klubb av fransmannen Jean-Michel Guenassia.

Tolvårige Michel Marini växer upp i Paris på 1950-talet. Familjelivet är stökigt och splittringarna mellan hans pappas fattiga, invandrade italienska familj och mammans överklassbakgrund gör sig ständigt påmind.

Michel flyr tillvaron genom att fly till böckernas värld. Han är en bokslukare av stora mått och kan inte sluta läsa en författare förrän han plöjt igenom hela bibliografin.

Ute i världen rasar det kalla kriget och inbördeskriget i den franska kolonin Algeriet delar fransoserna i två läger. För Michel blir kriget obehagligt verkligt när hans storebror Franck oväntat tar värvning i armén.

För att komma undan kaoset hemma flyr Michel till Café Balto där han upptäcker en schack-klubb vid namn De Obotliga optimisternas klubb. Klubben består av östeuropeiska män som av olika anledningar flytt sina hemländer. Där möter han Leonid, krigshjälten och Aeroflot-piloten som lämnas Moskva för kärleken till en fransyska. Imre och Tibor, två ungrare som inte står ut att behöva dölja sin kärlek till varandra och Sacha; den tyste mannen som ingen av de andra i klubben kan med.

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2014/02/27/le-club-des-incorrigibles-optimistes/