Category: Studentlivet

Leva och låta dö, offra och vinn

Hur plockar man upp trådarna till ett liv efter ett halvår, eller till och med ett år, av kaos? Jag har varit tyst det senaste halvåret. Tystlåten sedan förra sommaren. Det kan bli så om man envisas med att offra sin fritid genom att jobba 75 %, plugga 100 % (i höstas 200 %) och dessutom försöka klämma in ett liv mitt emellan.

Jag har varit i behov av en paus. Ett litet, litet hål att andas i när vardagen tryckt på. Jag har avsagt mig grejer. Låtit bli att göra saker jag velat, bara för att kunna klämma in en timme eller två av total apati i soffan. För att min kropp och min hjärna skrek efter återhämtning. Jag har offrat, men jag har också kunnat skörda framgången. För nu är jag äntligen här. Med en kandidatexamen i företagsekonomi och en högskoleexamen i medie- och kommunikationsvetenskap. Med fast jobb och utan studielån. Med en trygg grund att stå på, redo att klättra vidare mot något annat.

Äntligen kan jag börja leva igen. Veta att det finns ett liv som väntar på mig, bortom arbetsdagens timmar. Veta att när jag låser och går hem så är det hem till mitt liv, inte till otaliga timmar av studier och uppsatsskrivande. Och ändå vill jag understryka att den här balansgången mellan studier och arbete har varit något av det bästa jag gjort. Jag har fått offra, men i utbyte har jag också växt. Jag är glad att jag gjorde de val jag gjorde, men jag är också glad att tiden för att få lön för mödan äntligen är här. För offra kan jag gärna göra en kort tid, så länge belöningen finns inom rimligt räckhåll på andra sidan.

Och med det sagt: jag är tillbaka!

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2017/06/13/leva-och-lata-do-offra-och-vinn/

Bloggjulkalendern, lucka 9: En bild från din skola/arbetsplats

I dagens julkalender bjuder jag på tre(!) bilder från min kombinerade skola och arbetsplats. Mitt skrivbord, med andra ord.

DSC_0024

Skrivbordet i sig är en gammal relik från mitt flickrum. Massivt, träigt och ytterst praktiskt. Fast inte så vackert.

Jag gillar att ha det lita sådär lagom stökigt, men samtidigt överskådligt när jag studerar. Och med saker nära till hands. Längst till vänster skymtar till exempel min lilla hög med lexikon. Ett på engelska och ett på estniska. Till höger finns min livsviktiga kalender och laserpennor att distrahera katten med när hon blir för närgången.

Att plugga utan dryck är mer eller mindre otänkbart. Minst en kopp/mugg med kaffe eller te finns alltid inom räckhåll. Tekoppar äger jag hundratals, men kaffe dricker jag alltid i en liten Mira Mare-kopp från Rörstrand. Loppisfyndad, såklart.

DSC_0026

Pryttlar har jag i överflöd. På skrivbordet bor en uggla i glas från Målerås (klokhetens fågel, liksom) och en rysk-ortodox ikon som ska föreställa kunskapens skyddshelgon. I juletid har jag också sällskap av lucian ur Lisa Larssons Adventsbarn-serie för Rörstrand. För övrigt den enda Rörstrand-produkt som fortfarande tillverkas i Sverige. Den gröna saken till höger är en okarina som jag köpte när jag var nio och besatt av Zelda-spelet Ocarina of Time. DSC_0028Inom räckhåll finns också aktuell kurslitteratur och en hög med post-it lappar av varierande läsbarhet. Doftljuset (min tillfälliga besatthet) är allergivänligt och heter Campfire Marshmallow. Doftar fantastiskt av cederträ.

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2014/12/09/bloggjulkalendern-lucka-9-en-bild-fran-din-skolaarbetsplats/

Oktober, du är så grå

Förra veckan var det kaos igen. Jag hade konstant ont i magen och en ångestklump som hotade att explodera i bröstet. Panik, panik, panik. Jag letade PM-kompisar. Hittade PM-kompisar. Blev av med PM-kompisar och hittade nya. Nu har jag landat i en jättebra grupp som jag känner stort förtroende för och det känns inte alls omöjligt att skriva en akademisk avhandling på mindre än en vecka (alla andra hade tre veckor på sig). Nästan hälften av min del slängde jag ihop på en timme i söndags morse. Inspirationen kom över mig och fingrarna knapprade fram ord snabbare än hjärnan hann tänka.

Jag försöker att stanna upp, dra djupa andetag och leva i nuet. Jag vill inte se tillbaka på hösten 2014 och minnas den som en enda röra av ångest, överbelastning och kaos. Jag vill inte vara den pressade, stressade människan som klankar ned på sig själv och känner sig värdelös.

Det finns ljuspunkter. Jag klamrar mig fast vid dem. Bakar matmuffins på kvällen, syr nya (snygga) gardiner till köksfönstret, fast jag aldrig någonsin sytt en gardin tidigare. Dricker vaniljchai och äter satsumas. Tänder levande ljus och läser Svenska Dagbladet i sängen. Lever och gillar tillvaron. Och mig själv.

Och vet ni vad, i morse när jag vaknade var den första tanken i mitt huvud var inte på honom. Han som jag har förlorat. Han som krossade mitt hjärta och stack. Han som inte var värd mig (för det vet jag nu att han inte var). Och det var första gången sedan han försvann… Jag slår mig långsamt fri.

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2014/10/27/oktober-du-ar-sa-gra/

Ute på nya äventyr

Första dagen som ”riktig” universitetsstudent gick strålande. Precis som jag innerst inne visste att den skulle göra. Även om jag alltid blir nervös och orolig innan så brukar jag bli nonchalant oberörd och tuff när det väl gäller. En sida jag gillar hos mig själv är att jag är duktig på att ha läget under kontroll. Jag tar reda på saker och minns dem. När andra irrar runt i korridorerna som yra höns i jakt på rätt klassrum står jag lite coolt utanför dörren och väntar på att bli insläppt. Kontrollfreaket i mig njuter.

Sammanfattningsvis har min dag mest bestått av att pendla och trycka in halv-väsentlig information i hjärnan.

Att jag var tvungen att gå upp halv sex för att hinna till tåget som gick tjugo över sex bekom mig inte. Jag pendlade över tio mil om dagen med usla bussförbindelser när jag gick i gymnasiet. Knappa 25 mil med goda tågkommunikationer är ingen större skillnad. Jag gillar tåg. Ljudet från den dunkande rälsen är lugnande. Medan mil efter mil tillryggaläggs passar jag på att äta frukost, titta på medresenärer, betrakta himlen som går från kolsvart till ljusblå och sova en kvart eller två.

Framme på universitetet hittade jag snabbt rätt sal och slog mig ned och väntade medan alla andra yrade runt med panik i ögonen. Klockan nio var det introduktion för de som inte läst på universitetet innan. Säkert relevant för de nya programstudenterna, men rätt onödigt för mig som redan tagit sisådär 100 högskolepoäng. Dessutom var schemat anpassat efter programstudenternas schema, utan hänsyn till oss som läste fristående kurser. När min första föreläsning skulle börja var introduktionen inte ens klar.

Kvart över tio påbörjades introduktion till metodkursen som jag ska läsa första delen av terminen. Läraren verkar bra, men gjorde sitt bästa för att skrämma upp oss genom att berätta hur krävande, svår och tråkig kursen är. En lätt panikkänsla spred sig i mitt bröst. Hur skulle jag klara det här? Efter en stunds förnuftigt funderande hade hjärnan påmint mig om att i princip alla kurser jag läst har börjat med förmaningar av detta slag. Hittills har jag överlevt dem alla. Det är bara till att bita ihop och köra igång. En smula oroad är jag dock över att en stor del av metodkursens uppgifter ska lösas i grupp. Men det får ge sig… Ett problem i taget. Ta inte ut sorgen i förskott.

Klockan elva lämnade jag universitetet och begav mig hemåt. I väntan på tåget som skulle gå först klockan ett slog jag mig ned på ett café och drack kaffe(!) och läste kompendier om metodik. När jag tröttnade på detta klev jag ut i den kalla vinterdagen och tankade solljus och frös om fötterna.

Tågresan hem spenderades med mer kompendieläsning, betraktelse av vackra, snöklädda landskap och allmän avslappning. Klockan tre klev jag innanför dörren hemma. Kurering av frusna fötter pågår. Imorgon gäller raggsockar och långkalsonger!

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2014/01/20/ute-pa-nya-aventyr/