Category: Tant Carin filosoferar

Söker den rätta semesterkänslan

Jag är inne på min fjärde semesterdag och det känns som att kaosjobb, stress, kritiska kunder och beställningar som pockar på uppmärksamhet börjar glida behagligt långt bort ur mitt medvetande. Ändå vill jag inte påstå att jag riktigt hittat semesterbalansen. Jag jonglerar fortfarande måste och avkoppling om vartannat.

Roade mig med att läsa gamla blogginlägg i väntan på att den rätta stunden för kvällsmat skulle infinna sig och fann en mycket klok reflektion kring semester. Komponerad av mig själv för fem(!) år sedan. Ungefär precis sådär känns det just nu.

I ren protest tänker jag parkera mig i sängen och äta pasta, eventuellt dricka vin och klämma några avsnitt av Orange is the new Black (femte säsongen är lätt den bäst hittills!). Jag tänker ignorera att solen skiner, att det är konsert i parken ett par kvarter bort och att handfatet i badrummet är ingrott av tvålrester och att påsen med skärp till återvinningsstationen svämmar över. Jag har för sjutton semester! Och hör ni inte av mig på ett par veckor så är det antagligen inte för att jag blivit bortrövad av polska maffian, utan för att jag äntligen funnit min semesterkänsla.


Translation: I’m having a hard time entering vaccation mode. There’s so much I want to do, and at the same time I just want to lay in bed and watch Orange is the New Black all day. Such a dilemma!

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2017/07/13/soker-den-ratta-semesterkanslan/

Lyckomonopol och dödstabun

Jag är trött på hysch-pysch och omskrivningar. Vill gå rakt på sak och slippa krusiduller: min farmor gick bort i helgen. Inte oväntat, men likväl smärtsamt. Jag satt vid fotändan på hennes sjukhussäng två timmar innan hon somnade in. Lyssnade på hennes rosslande andetag. Och i mitt huvud gnagde den förbjudna tanken: måtte det snart få vara över.

Egentligen dog min farmor för tre år sedan. Dödsorsak: stroke. Den varma, sympatiska människa som värderade sina barnbarn mer än sitt eget liv, som alltid bjöd på hembakade småkakor och som alltid fanns där när man var ledsen och behövde någon att prata med dog i november 2012. Livet vändes upp och ned över en natt. Min friska, stabila farmor förvandlades till ett förvirrat skelett som inte kunde ta sig fram på egna ben. Ett skal av en människa med ögon grumliga och oseende och vars lust att leva plötsligt slocknade. I tre år var hon dömd att vandra runt på jorden, fångade i sitt eget helvete. Sin egen kropp. En olycklig själ som inte fick komma till himmelen riktigt än.

Sedan i våras har jag anat att slutet varit nära. När tiden på olika sjukhus och vårdinrättningar blev längre och längre för varje gång. När varje ny läkarundersökning visade nya sjukdomar, nya tumörer och nya hinder som hon varken ville eller orkade övervinna. Det var här lyckomonopolet och dödstabun gjorde sin entré. För trots att vi alla visste att hon skulle dö, var det ingen som någonsin satte ord på tanken. Vi rörde oss alla i våra egna förnekande livsrymder. Vi såg döden närma sig, men över våra läppar kom bara tomma ord. Vi lekte en lyckans charad. ”Hon är på sjukhus nu, men det är bara för att hon ska slippa laga mat hemma”. ”Idag är hon dålig, men imorgon får hon säkert komma hem”. ”Det är inte så farligt, hon återhämtar sig”.

Först när döden var så påtaglig att liemannens skugga skymtade i hörnet bredvid hennes säng vågade vi ta bladet från munnen. När jag satt vid hennes sängkant och hon bara hade två timmar kvar att leva började min tunga plötsligt att fungera. Vi talade om det onämnbara: död, sorg, saknad, begravningar. Vi öppnade våra hjärtan och bekände att vi alla lidit samma kval. Att vi alla vetat att detta var vad som skulle ske. Att vi alla önskat att hennes plågor skulle få ta slut. Att vi i tre års tid ängslats i ensamhet, trots att vi kunnat stötta varandra om vi bara hade vågat. Om vi hade avskaffat lyckomonopolet och dödstabut.

Farmor, jag tog farväl av din själ i november 2012. Jag är ledsen om du uppfattade mig som distanserad och avskärmad efter det. Men sorgen över att förlora dig var så stark och för mig var det det ända sättet att hantera den.

Farmor, jag tog farväl av din kropp den 14 november 2015. När jag lade min hand mot din kind önskade jag att din plåga skulle bli kortvarig. Att du skulle få frid. Och det fick du. Jag hoppas att du har det bra, var du än är nu, och att du är omgiven av människor som älskar och tar hand om dig, precis som du tog hand om mig. Om hela familjen.

Och slutligen, världen. Jag tar farväl av lyckomonopol och dödstabun. jag vill kunna prata om livet och döden, utan att behöva skämmas. Två motpoler, men likväl grunden i den mänskliga tillvaron. Vi föds, vi lever och vi dör. Och det är inget att skämmas över.

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2015/11/16/lyckomonopol-och-dodstabun/

97 år av frihet

Den 24 februari är Estlands nationaldag. En stor dag för en ung republik som har knappt 35 år av demokratiskt självstyre i bagaget. Den 24 februari inte bara en symbolisk dag, utan ett minne av den första självständighetsdeklarationen 1918. Den Sovjetiska ockupationen mellan 1940 och 1991 betraktar esterna som en parentes i historien. 1940-1991 var de en republik under ockupation, men likväl en existerande republik. En fungerande exilregering som bland annat utfärdade officiella handlingar och pass fanns, på trygg mark i Sverige. Återupprättandet av friheten 1991 är just ett återupprättande, inte en ny självständighetsdeklaration. Därför är det 97 år av frihet esterna firar idag, inget annat.

Tallinn_130805_0278

Festligheternas karaktär varierar. I år anordnades en stor militärparad med landets regementen och regementen från grannar och Natoländer i staden Narva. Presidenten Toomas Hendrik Ilves närvarade. Firandet kan tyckas oskyldigt för den som inte vet så mycket om Estland. Men egentligen är det en markering. En markering mot Ryssland, Vladimir Putin och ockupationen av Ukraina (som följs med en stor portion av intresse och oro i Estland). Narva, staden för festligheterna, ligger precis på den Estnisk/ryska gränsen. EU:s sista östliga mur mot Ryssland. Precis öster om gränsen har Putin i flera år ökat den militära aktiviteten. Ryska förband har tränat och verkat så näras inpå de baltiska grannländerna de bara kunnat komma. Ett oskyldigt hot. En påminnelse om att Ryssland inte frivilligt lämnade ifrån sig de baltiska länderna i början på 90-talet.

Vi borde lära oss av esterna. I tider av oro och hot, både inom och utanför Sveriges gränser, är det relevant att se tillbaka. Minnas frihetens och demokratins pris. Med demokratiska rättigheter följer demokratiska skyldigheter. Något som vi svenskar nästan har glömt bort. Vi bör inte ta vår frihet för given. Yttrandefrihet kan kvävas och demokratis snabbt bytas mot diktatur. Nazityskland och Sovjetunionens ockupationer ligger inte ens en livstid bort. Och ändå tycks vid redan ha glömt. Förintelsens minne bleknar. Människor förtrycks på grund av sin religion. Antisemitism och muslimhat breder ut sig. Sverigedemokraterna vinner makt i riksdagen och svenskfödda ungdomar åker till arabvärlden för att kämpa på IS sida. Ryssland annekterar Krim. Och vi står lamslagna och ser på. Demokrati kräver uppoffringar och ansvar. Det får vi aldrig glömma.

Toomas Hendrik Ilves sade i ett tal tidigare i veckan ”Vi har alltför lätt att döma istället för att vara hjälpsamma och stöttande mot varandra. (…) Olikheter är berikande. Istället för att klänga fast vid ideal bör vi ägna oss åt demokratiska diskussioner. Låt oss inkludera de vars frånvaro gör oss svagare och vars utevaro skulle innebära att Estland och alla världens demokratiska länder skulle vara mindre säkra. Vänner ökar trygghet och allierade skapar auktoritet.” Även i sitt nationaldagstal lyfter han frågan om demokrati: ”det är på grund av valen som vår framtid är fylld av morgondagens hopp, snarare än det förflutnas reflektioner”, säger han bland annat. Hela talet finns att läsa på engelska (och det är verkligen läsvärt).

Tallinn_130805_0359

Nationaldagen föregås av den årliga utdelningen av estniska ordnar och medaljer till människor (inhemska och utländska) som gjort speciella insatser för Estland. Jag blev otroligt glad över att fantastiska Hirvo Surva tilldelats vita stjärnans orden av tredje graden för sitt arbete med Sångarefestivalerna och Tallinns mans- och gosskörer. Surva är en sann kulturinspiratör och har under många år arbetat med att leda körer för män i alla åldrar. Under förra årets Sångarefestival var han en av frontfigurerna och fick bland annat äran att tända elden som brinner under spelen (likheten med de olympiska spelen är slående) och dirigera de klassiska sångerna ”Mu isamaa on minu arm” och nationalsången.

Av de 99 ordnar som utdelats fanns två svenska representanter med. Carl Bildt fick motta vita stjärnans orden av första graden för sitt arbete för säkerhet i Europa och baltstaterna. Nils Göran Bronner fick motta Terra Marinara-korset av tredje graden (den högsta orden som kan tilldelas en icke-estnisk medborgare) för sina insatser för att hjälpa Estland ur finanskrisen under 00-talet.

Palju õnne, Eesti Vabariigi! Üks kurd me võidame niikuinii! Mäletama vabaduse! Pane tähle, isamaa. Elagu Eesti!

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2015/02/24/97-ar-av-frihet/

Den svårare nystarten

Varje år reflekterar jag över varför nyår har blivit en symbol för nystart. Rent logiskt förstår jag att ett nytt år mer eller mindre automatiskt förknippas med nya möjligheter och överraskningar. Men varför ska vi göra det så svårt för oss? Börja motionera i kallaste midvinter, äta nyttigt när tillgången på bra grönsaker är som minst och ta oss ann nya projekt när vintermörkret gör att energin är i bott.

Det är inte konstigt att så många nyårslöften förblir ouppfyllda när vi inte ger oss själva goda förutsättningar för att uppfylla dem. Tror vi att vi, genom att börja när det är som svårast, ska få medvind till sommaren när förutsättningarna är på vår sida? Jag gissar att hälften av alla nyårslöften överges redan innan februari anlänt. Besvikna och ledsna törstar vi oss med chipspåsar och en och annan tröstcigarett. Hoppar över gymmet och köper hämtpizza efter jobbet.

Nej, tacka vet jag hösten. Den bästa nystartstiden. Vid nyår lovar jag mig själv återhämtning och vila, inte dieter och atletiska övningar.

Permalänk till denna artikel: http://www.tantcarin.se/2015/01/03/den-svarare-nystarten/